Historia

erikMin häst-historia startar när jag sex år gammal börjar rida på ridskolan i Mjölby. Innan det har jag ridit på alla ponnyridningar jag kunde hitta.

Vi är ingen hästfamilj från början förutom min storasyster som red lite i tonåren. Men med åren så blev min familj engagerade i hästvärlden och mina största supporters och sponsor… Och tack vare det kan jag  skriva det jag skriver nu.  Min pappa hade ingenjörsfirma och ritade läktaren till ridhuset i Mjölby och ett av stallen som skulle byggas om. Jag brukade följa med honom dit. Efter det började jag rida lektion en dag i veckan. Vi bodde ganska nära ridskolan vilket gjorde att jag till slut blev ett av stallbarnen där, alltså all ledig tid i stallet, vardag som helg.

På loven hyrde vi häst på ridskolan, vi “hade stallet” på helgerna (det som nu ofta kallas stalljour), hjälpte till att leda på halvtimmeslektioner (och fick då biljetter som man kunde rida för) och varje helg putsade vi alla ridskolehästars utrustning. Vi bar grejerna till ”Låd-Klubbis”, där vi hade våra stall-lådor, putsade, käkade matsäck och skrattade.

En underbar lärande uppväxt i stallet och början på mitt hästliv med Sissi Lija som ridskolechef.

Första tävlingarna blev på klubbtävlingar som ungdomsektionen anordnade varje termin. Både i hoppning och dressyr. Vi lånade ridskolehästarna då.

För att få rida lite mera så fick jag så småningom rida med i en hoppgrupp. Då blev det lektion två gånger i veckan och ridskoleponnyn jag fick hoppträna med hette Little Bramble och hade tidigare varit med på ponny-EM.

Jag red sedan C-ponnyn Filur i ett år. Han stod en bit utanför Mjölby och jag åkte dit en gång i veckan och red honom, åkte och hopptränade en gång i veckan samt på helgerna red jag timslånga uteritter tillsammans med Filurs ägares pappa. Filur var ganska snabb i galopp och när man hoppade men det var ingen idé att bromsa för då blev han sur och stod i ett hörn och vägrade gå. Så det var bara att köra på i full fart. Minns hur stolt jag var när jag vågade galoppera hemåt första gången. Kanske inte så smart med tanke på hur snabb han var, särskilt hemåt. Men det gick bra så det blev fler gånger….

Sedan blev det dags för första egna ponnyn. Efter att, kanske inte åkt land och rike runt men åkt några resor, köptes rutinerade D-ponnyn Sally Ann från en klubbkamrat. Henne hade jag i två år, tävlade upp till medelsvår hoppning samt även några fälttävlan. Hon var liksom Filur vit, som även Passepartout senare, så jag fick tidigt lära mig att hålla en skimmel ren… Sally var även hon ganska framåt, dressyr var inte det roligaste hon visste så när det var dags för fälttävlan åkte kandaret på inför dressyrprovet. Då var hon ialla fall nästan på tygeln. En gång gick hon ut över det låga dressyrstaketet men jag fick fortsätta ändå. En annan gång tävlade vi faktiskt på Strömsholm, i ponnyallsvenskans final. Gick sådär. Jag ramlade av och Sally sprang lös en stund på Slottsbanan. Pinsamt tyckte jag.

Här måste jag också nämna mina somrar på Flanhult vid sjön Sommen. Vi hade sommarstuga, i närheten hade en ridskola från Stockholm ridläger. Det blev inte många turer med båten för mig, jag tillbringade hela dagarna på Flanhult där jag och deras jämnåriga dotter Anna hjälpte till med hästarna, sålde godis, städade mellan lägren och red. Flanhult var ett riktigt smultronställe. Jag hade fantastiska somrar där. När jag blev äldre var jag även ridlärare själv där ett par somrar.

Första stora hästen Gilbert var sex år när vi köpte honom. Början blev inget bra för vid besiktningen fick han panik när han blev ensam i släpet, hans hästkompis som kom från samma ställe ville inte gå in i transporten, vilket ledde till att Gilbert försökte ta sig ut genom den lilla framdörren, fastnade halvvägs, galopperade en stund i dörröppningen men fick hoppa tillbaka in igen. Dörrarna stängdes snabbt och han kördes hem till stallet. Inga skador efter utbrytningsförsöket och han var frisk på besiktningen som gjorts innan så han fick bli kvar hos mig. Fortsättningen blev bättre. Gilbert var ingen stjärna men blev bra på lite av varje. Vi hoppade medelsvår hoppning samt blev distriktsmästare i fälttävlan. Efter att ha haft hoppförbud några månader pga en skadad hovvägg startade vi i Young Rider-SM i dressyr. Mina mål där var att träna och genomföra SM, komma ihåg programmen samt att inte komma sist. Det gick bra, red rätt, vi hamnade i mitten.

Efter gymnasiet åkte jag till Skåne och jobbade ett halvår med galopp- och hopphästar, sedan var jag lärarvikarie på låg- och mellanstadiet och senare tillbringade jag ett halvår i Tyskland, red och jobbade med både hopp- och dressyrhästar. Till Tyskland följde Valencia med. Ett holländskt sto som vi köpt för jag ville ha en lite snabbare häst (igen) än Gilbert. Jag trodde Valencia skulle förbli lite framåt men bli lydigare med dressyrträning. Men den planen gick hon inte på utan rev oftast ett eller två hinder i farten och såldes senare.

Efter tysklandsäventyret återvände jag till ridskolan i Mjölby, men denna gång som ridlärare. I stället för Valencia köptes Tubéa. En familj i klubben som hade henne tipsade. Hon hade ingen märkvärdig stam, var 8 år och inte gjort så mycket mer än startat i 1.10. Dessutom fux och sto. Hade hon varit på annons hade jag förmodligen inte ens läst färdigt den. Men hon var trevlig och hoppade bra, provhoppning skedde på gården fram och tillbaka över ett långt plaströr som hölls mot logväggen. Vi resonerade att vi kunde sälja henne senare om det inte blev bra. Vi sålde aldrig, “Beda” och jag startade så småningom i 1.50-hoppning och tog en 3:e placering.  Tubéa är mormor till det fantastiskt fina och framgångsrika stoet Nice Stephanie, riden av Pénélope Leprévost (Frankrike). De har många fina internationella resultat. (Jag provred Nice Stephanies mamma när hon var 4 år)

Under den här tiden kom också Passepartout in i bilden. Vi såg honom första gången på hösten som 3-åring och köpte honom då för han rörde sig fint och löshoppade jättebra. Jag sa till pappa: ”honom ska vi ha”!!! För att göra en lång historia kort så gick det hela vägen till internationella starter i hoppning. Du kan läsa mer om “Passe” på hästsidan här på hemsidan.

Efter ridskolejobbet arbetade jag ett par år hos uppfödarna Walla Säteri i Östergötland, där jag red in och utbildade unghästar. Där fanns ungefär 100 hästar så det fanns att göra. Jag fick också träna och tävla deras godkända hingst Tabac i dressyr. Tabac hade tidigare tävlat i Grand Prix och jag startade honom upp till och med Intermediere. Där fanns också deras uppfödning Filia och om jag inte minns fel så gjorde vi nog någon start i svår klass i hoppning.

Efter att sett en annons i Tidningen Ridsport sökte jag och fick en tjänst som unghästutbildare i hoppning på Ridskolan Strömsholm. Det var 1994 och jobbet var på ett år men jag blev kvar på Strömsholm till 2005. Efter utbildandet av unghästar började jag undervisa eleverna i unghästutbildning. Sedan var jag stallchef i två år och åren efter det hopplärare. 2004 tog jag ett sabbatsår och jobbade på Hästsjukhuset Strömsholm som veterinärassistent och var med att få igång utredningar med testryttare. Det innebar att jag provred hästar som ägarna upplevde hade problem för att känna hur de kändes från ryggen, veterinären gjorde sina undersökningar och vi tillsammans kom fram till ev problemområden som bedövades/behandlades. Mycket intressant, kul och lärorikt. (Senare när jag började som tränare var jag tillbaka en kort period som veterinärassistent)

Läraryrket på Ridskolan Strömsholm lockade igen men jag kände ganska snart att tiden var inne för att stå på egna ben. Åren på Strömsholm var fantastiska på många sätt, att under så lång tid få ta del av bland det bästa som Sverige hade, samla på mig kunskap och erfarenheter och sedan omsätta det i min roll bland hästar och elever. Att få jobba och träna för alla dessa duktiga hästmänniskor – ingen nämnd, ingen glömd – har gett mig massor.

I oktober 2005 startade jag med träningar i egen regi. I stort sett alla platser jag började åka till är fortfarande kvar. Det är kul! Samtidigt som jag började med egna träningar fördjupades samarbetet med Ted, Natalie och Agneta. Alltså E.T.N.A. Vi har fram till och med 2009 haft hästar tillsammans, tränat och tävlat. Jättekul! Nu har dom lagt hästarna på hyllan.

När jag inte har träningar så tränar och tävlar jag mina egna hästar. Så ser dagarna ut, och veckorna, och åren. Hur historien blir sedan står väl skrivet i stjärnorna.